Idag har jag gjort första dagen på mitt nya jobb. Sådär, om jag ska vara ärlig. Lite för slött för min smak. Och jag avskyr verkligen att jobba åtta timmar om dagen igen. Eller, det skulle nog varit helt okej om det varit ett jobb jag uppskattat, men nu är det inte det.
Så tills vidare, det vill säga tills imorrn, eftersom jag förhoppningsvis får tid att skriva ordentliga poster, får du hålla till godo
Examensfest för brorsan som numer är färdig ingenjör. Massa god mat och släkt på plats. Oerhörd panikångestattack vid matbordet – bit ihop, bit ihop, andas lugnt. Host från morfar på vänster sida, snörvel och atjoo från farmor på vänster.
De gamla får inte veta att det är nåt fel i huvudet på mig, får inte ta fokus från brorsan.
Helst vill jag bara ut och promenera i regn, men just nu har jag varken regnkläder, sköna stövlar eller regn. Bah.
Fantastiska utställningssalar, och jag håller med Leibovitz. Jag vill också kunna bo där.
Den enda anledningen till att jag vill ha en Leica är streetfoto. But then, jag bor i mitten av skogen, så det finns inte särskilt gott om folk att fotografera häromkring. Som att förvänta sig New York när man åker till Louisiana.
Men en ordentlig streetkamera vore roligt. Rysk mätsökare, kanske?
Som Harry Potter-fanboy känner jag igen ett drakägg när jag ser det. Men jag kan inte för mitt liv komma på varför de lagt det på taket sådär. Drakägg ska ju ha det hett och ligga i eld.
Jag har ingen aning om vad en manometer är, men Svenska Manometerfabriken har ett fantastiskt läge under en bro vid Slussen. På nåt konstigt vis känns det franskt, på ett Spirou-aktigt vis.
Promenad mellan Fotografiska och Gamla Stan. Mamma avskyr att vara med på bild, men har insett att jag kommer fota ändå, även om hon bråkar, så numer brukar hon låta mig ta bilden, och sen protestera efteråt.
Precis som Harry bor Patricia under en trappa. Den stora skillnaden är att Patricia har en öppen planlösning, så det känns inte alls lika instängt.
Längst upp vid trappan vid Stadsgårdskajen fanns ett lustigt litet hus på pinnar. Som Skalmans, fast grönt.
Jag undrar vem som bor där.
Jag älskade verkligen toaletten på Fotografiska. Den var som ur en dröm. Bokstavligt talat, insåg jag sen när jag framkallade rullen. För jag skrev en gång ett kortfilmsmanus som utspelade sig på en rödkaklad lyxtoalett, och jag är nästan säker på att det var just den toaletten.
quaint 