Inte mycket att göra på jobbet idag, vilket resulterar i funderingar. Jag har dåligt med papper, så jag kommer inte fram till något (för det behöver man skriva ner tankarna som virvlar), men tänkandet fortgår likafullt. Skönt, på något vis.
Jag är inte jätteförtjust i att flytta. Massor som ska packas och göras i ordning och släpas på. Men satan i gatan så fint det blir när allt är i ordning och allt står på rätt ställen och så vidare. Jag har flyttat. Inte så långt, men ändå.
Bloggen här på https://beingquaint.wordpress.com finns därför numer på http://beingquaint.com/blog. Det var ju ändå meningen hela tiden, att den här bloggen skulle vara en mellanlandning. Uppdatera RSS-adressen, så lovar jag att skärpa till mig med uppdaterandet framöver. (Det är förresten därför det legat lite i malpåse den sista veckan. Jag har skrivit en ny site, så jag har inte haft tid över till bloggpostande.)
På väg hem från Anlo. Hon hade varit med mig ut i skogen och fotograferat lite, så min 350D låg bredvid mig i sätet. Jag har döpt henne till Pam efter Beatles låt Polythene Pam eftersom hon är så plastig, men det hör inte hit. På vägen hem passerar jag ett stort kalhygge där maskinerna mejat ner skogen under våren, och knäpper några vidvinkelbilder genom rutan medan jag far förbi. Plötsligt hajar jag till. Där, i diket, hoppar det plötsligt upp en varg.
Han kikar upp på mig från diket, och jag fattar först nu att det inte är en hund. Det bor ingen här, och jag har aldrig sett en sån hund förut. Fånler lite. ”Jag har sett mitt livs första varg” hinner gå genom huvudet. Så inser jag att menvafan! Jagharjuenkameramedmig! Tvärnit, saxvändning, tillbaka. Ser honom skutta ute på hygget. Parkerar bilen och fotar lite genom rutan. Han stannar och kikar tillbaka. En lång stund står han där, och vi bara tittar på varandra.
Så får jag idén att jag borde kanske gå ut? Han verkar ju inte rädd precis, kanske kan jag komma lite närmare? Jag har bara kitobjektivet, 18-55an, med mig, så vill jag ha något användbart behöver jag komma närmare. Smyger mig ut, och han står kvar. Jag närmar mig sakta, sakta. Stiger lugnt upp på en stubbe och börjar fota. Vargen inser att jag inte har bråttom, så han lägger sig ner. Jag tar ett par steg till och stiger upp på en sten och börjar fyra av bilder på riktigt. Ett femtiotal bilder senare tycker han att vi umgåtts klart och skuttar iväg. Jag åker hem, fånleende hela vägen.
Ska gå och sova nu. Förbannar mig själv lite som började titta på Gilmore Girls igen – är helt uppslukad av serien, och har lite svårt att få något annat gjort. Inget fotograferande, ingenting. Bara soffliggande och tvseriegloende. Men jag planerar i alla fall. Jag väntar på en ny kamera och ett paket med film.
Det här blir en lång post med massor av bilder. Jag har dragit mig lite för den just för att den är lång, men nu så, till sist. Allt är från Stockholmsresan för några veckor sedan, och allt är från tunnelbanan.
Idag har jag tänkt en hel del på min fotografiska framtid samt läst en riktigt bra fotoblogg från början. Har några månader kvar. Jag har tänkt skriva mer om fotografer som inspirerar mig framöver, så den lär bli med i det inlägget.
Jag är oerhört fotosugen, och eftersom det verkar som att jag kommer sluta tidigare idag funderar jag på att ta cykeln en sväng och ta med mig kameran. Jag är nästan lika cykelsugen som jag är fotosugen, och jag vet ett ställe jag vill jobba med, och det ligger en dryg mil bort, så det blir en bra cykeltur dessutom.