På väg hem från Anlo. Hon hade varit med mig ut i skogen och fotograferat lite, så min 350D låg bredvid mig i sätet. Jag har döpt henne till Pam efter Beatles låt Polythene Pam eftersom hon är så plastig, men det hör inte hit. På vägen hem passerar jag ett stort kalhygge där maskinerna mejat ner skogen under våren, och knäpper några vidvinkelbilder genom rutan medan jag far förbi. Plötsligt hajar jag till. Där, i diket, hoppar det plötsligt upp en varg.
Han kikar upp på mig från diket, och jag fattar först nu att det inte är en hund. Det bor ingen här, och jag har aldrig sett en sån hund förut. Fånler lite. ”Jag har sett mitt livs första varg” hinner gå genom huvudet. Så inser jag att menvafan! Jagharjuenkameramedmig! Tvärnit, saxvändning, tillbaka. Ser honom skutta ute på hygget. Parkerar bilen och fotar lite genom rutan. Han stannar och kikar tillbaka. En lång stund står han där, och vi bara tittar på varandra.
Så får jag idén att jag borde kanske gå ut? Han verkar ju inte rädd precis, kanske kan jag komma lite närmare? Jag har bara kitobjektivet, 18-55an, med mig, så vill jag ha något användbart behöver jag komma närmare. Smyger mig ut, och han står kvar. Jag närmar mig sakta, sakta. Stiger lugnt upp på en stubbe och börjar fota. Vargen inser att jag inte har bråttom, så han lägger sig ner. Jag tar ett par steg till och stiger upp på en sten och börjar fyra av bilder på riktigt. Ett femtiotal bilder senare tycker han att vi umgåtts klart och skuttar iväg. Jag åker hem, fånleende hela vägen.
quaint 
Grymt coolt. Man blir alldeles glad av sådana upplevelser.
Förresten, finns den där Anna / Agahnim längre. Har inte sett något bloggande från henne på många månader. Man kan tro att hon gömt sig igen.
Ja, jag är fortfarande helt exhalterad!
Jodå, hon finns, men har lagt bloggandet på is. Hon har blivit klar med utbildningen hursomhelst, så vi får se vart hon tar vägen nu. ”Where does the newborn go from here?” och så vidare.
DET ÄR INTE RÄTTVIST!
*försöker komma på något glatt/konstruktivt/roligt att säga*
…
DET ÄR ORÄTTVIST!
Men… Du kan ju tänka på att om det varit du hade du haft med 70-200, och fått betydligt bättre bilder.
Och din tid kommer. Tro mig. Patience.
Dessutom är det väldigt rättvist iom. en viss USA-roadtrip. >_>
I´ll be back, Lars. Ge mej en vecka. Sen så. Nystart.
Fan va tufft att möta vargen. I skogen. Aw. Jag är avis.
Vill säga att jag kikade på din andra Annas blogg häromdagen, och jisses, de är så trevligt. Om jag skulle behöva tvångsfölja en blogg så skulle de rent spontant kunna vara den för alla fina foton och fluffbollar.
Nu ska jag äta frukost.
Jag flyttar om två dagar, ringer när jag…sadlat om.
Yi-haa..
Ja, duktig är hon.
Jag börjar vänta samtal om två dagar då.
Magiskt. Lite avundsjuk är jag. 🙂
Själv träffade jag på en varg i skogarna utanför Skövde en gång i tiden … trodde jag. Den kom springandes i full fart mot mig. Det var mörkt ute och jag såg inte riktigt djuret ordentligt förrän det var fem-tio meter ifrån mig. Då såg jag att det var en bortsprungen schäferhund, som blivit överlycklig av att se mig.
/Johan
😀 Underskatta inte schäfrar – jag kan lätt föreställa mig att de är skräckinjagande i mörkret.
Agahnim-Anna. Du flyttar väl inte från Göteborg till något backwater nowhere igen? Även om du är färdigutbildad så ska jag minsann ha min fotvård.
Oj vad fin den var 🙂 Bra bilder tycker jag… Mycket grattis. Japp vi är avis här borta.